Tror jag ska ha en samling...en samling med underbara, rara, begåvade 4-åringar ! Kolla bara på den här tjejen, vilken liten stjärna !

Alla hundarna i huset är ganska så less på Samanta vid det här laget. Vi har nämligen gjort iordning en egen bit av en vägg där hennes rosetter ska hänga. Där hänger det i dagsläget 7 st och Samanta påpekar det för alla ungefär 18 ggr i timmen ! Tim är den enda som fortfarande hänger med på hennes guidningar av "prisrosettväggen". Samanta berättar i detalj om vilka umbäranden som föranledde varenda rosett, och Tim säger "åååh" och "bra" alltid nu och då och Samanta ser så nöjd ut. Siv funderar på hur länge vi ska behöva lyssna på den där mallgrodan och hennes skryt, men jag försäkrar dom om att Samanta är som hon är...hon hittar snart på nåt nytt att intressera sig för ! Låt henne hållas, det är hennel väl förunnat, säger jag. Hon var såå duktig på utställningen ! Giffe-Piffe bara muttrar och undrade hur det skulle se ut om HAN, Kungen, skulle hålla på likadant..."- jag har ju typ 100 rosetter !" Piffe, min vän...vi vet alla att du är bäst, sa jag och han somnade om i sin fåtölj så nöjd och belåten med livet !

Tim har varit hos veterinären idag. Igår kväll när vi skulle titta till fåglarna, kom Tim springande först av alla. Resten av flocken hann ikapp honom ganska snabbt och ALLIHOPA sprang rakt över den lilla plutten, som rullade flera varv och blev alldeles lerig. Tim sa AJ! och Kennelpojken tog honom på armen och där hängde han en stund. Senare upptäckte jag att svansen var så ledsen. Jag pratade med Tim och funderade på om han trots allt hade ont

någonstans. Han ömmade vid svansroten och vi slog en snabb signal till vår gudomliga veterinär som inte trodde det var nån större fara, men att vi kunde komma och kolla iaf idag. Mycket riktigt...det är en liten svullnad men inget är brutet eller ur led, som jag först trodde. Tim får till fredag på sig att börja lyfta lite mer på svansen, och under tiden ska jag försöka hålla ifrån honom från alltför vilda lekar = mission impossible !

Jag har pratat med Emma i telefon och det var härligt ! Att höra hennes glada röst från en bullrig, ja riktigt högljudd, tågstation någonstans i Indien, det var otroligt !! Allt var ok men intrycken av alla människor som levde sina liv på gator och trottoarer, som var gamla och kanske sjuka, DET har tagit hårt på henne. Hon och hennes kamrater där, Josefin och Josefine, hade insett att dom kan inte hjälpa ALLA hur gärna dom än vill. Ett dilemma för dom godhjärtade ungdomarna ! "Josefinerna" är två underbara unga kvinnor som också är med i Indien för samma uppdrag. Jag antar att även deras föräldrar är oroliga men också otroligt stolta över sina modiga döttrar och tackar gud för att dom har varandra där, utifall det blir bekymmer med något ! Emma har skrivit i sin reseblogg och jag kommer att sitta där och uppdatera..hmm...ja jag vet, hönsmamma !

Nu ska jag hindra hundarna från sina lekar som jag härifrån hör, blir vildare och vildare och sen ska Kickan och jag mysa i soffan och värma oss från den ruggiga promenaden i duggregnet. Kickan känner sig ju lite klen nuförtiden...

Kolla bara in den här fantastiska lilla flickan !

4-åringar är så härliga ! Så spontana och orädda med stora självförtroenden ! Vilka ungar !   

Tidigt imorse packade vi in oss i bilen för att åka till Svenska vinthundklubbens utställning i Hågelby, Sthlm. Det var jag och Samanta och Kennelpojken satt vid ratten. Vi märkte ju rätt omgående att dom våta vägarna från kvällen innan frusit till is under natten, så Kennelpojken fick givetvis bannor för att han inte ännu bytt till vintersulor på bilen. "- Jag hann inte !" sa han och jag och Samanta himlade med ögonen...nä du var ju upptagen med att fika med trevliga vänner som kom på besök, anmärkte jag och Samanta sa att det åtagandet hade han helt kunnat överlåta åt Mamma...helt enligt min mening !  Nåväl, vi kände oss trygga med att vi hade startat i mycket god tid hemifrån, eftersom vi inte var helt säkra på var utställningsplatsen låg och Samanta skulle in redan som hund nr 6...ja och bedömningen började ju som vanligt kl 09.00 Det var ju ingen trafik ute kl.7.30 och plötsligt såg jag på håll nåt mycket märkligt...vid vägkanten, alltså E20, mitt ute i ingenstans, stod en mansgestalt i vitt. I samma sekund som jag skulle påminna Kennelpojken om att det kunde vara halt...SLÄPPER bilen greppet om vägen. Vi höll definitivt ingen hög fart men bilen "dansade" fram på vägen utan kontroll. Jag hinner tänka att " sladdar vi av nu så kör vi över den stackars mannen !" I ögonvrån ser jag gestalten lyfta ena armen och jag ser att han är klädd i något vitt, kaftanliknande. Bilen får grepp om vägen och vi andas ut. Allt tog bara några sekunder. När jag hämtat andan frågar jag Ove " såg du han vid vägkanten ?!"  Jo det hade han gjort...en vitklädd man.  Mysko...vi diskuterade vad han kan ha gjort därute vid den tiden. Det fanns ju inga hus, ingen bil, INGENTING där han stod. Bara ändlösa gärden och åkrar. Lite längre fram på vägen, men i motsatt körriktning, hade det hänt en olycka...både polis och brandbil var på plats, otäckt..Vi tog det väldigt lugnt resten av vägen, om man så säger...

Väl på utställningen, dit vi kom inrusande typ. 08.59 gick det ju strålande ! Samanta var lite bångstyrig igen med sitt koppel, fast vi övat, men gav med sig och visade sig fint. Hon fick certifikat och blev Bäst i Rasen,  BIR ! Wow ! På sin första officiella utställning ! Tre andra Etnor var anmälda, två var där. Hurra vad vi var glada !  I finalen om Best In Show-junior placerade sig Samanta som 4:a ! Den finska domaren var imponerad över att hon "bara" var 10 månader. I den slutliga BIS finalen blev hon oplacerad men vi var naturligtvis mer än nöjda ! I finalerna visade hon sig exemplariskt, hon är så fin min lilla Etnasessa !

På väg hem igen studerade jag så noga jag kunde platsen där jag sett den mystiska mansgestalten. Kennelpojken funderade också på saken men trodde nog att det bara var "nån" som var ute och gick...Hallå !? Mitt ute i nowhere !? På morgonen !? I kylan !?  Iklädd KAFTAN ?! Skulle inte tro det...när jag presenterade MIN teori om vad vi sett, drog både Kennelpojken och Samanta efter andan...jag tror vi såg en skyddsängel...

Imorgon, strax efter kl. 9, lyfter planet från Arlanda med min lilla Emma ombord...Vi har träffats ikväll hemma hos mormor i Sthlm. Narav, Emmas sambo var givetvis också där. Vi pratade om ditt och datt och skojade om vad hon skulle köpa med sig hem från Indien. Eftersom det börjar våras när hon kommer hem i mars föreslog jag lite blomfrön, Ove tyckte det skulle vara kul att få en Kobra, ja orm alltså, med tillhörande ormtjusarflöjt ( ??? )...nej precis, ingen fattar nåt ! Mormor ville ha en turistifierad kylskåpsmagnet till sin samling om...tja 211 st kanske ?!

Narav sa inte så mycket, hans bruna ögon var så vemodiga. Till slut var det dags att säga adjö...herregud, hur säger man det till sitt BARN som man inte ska få träffa på ett halvår ? Hur kan jag förklara hur mycket hon betyder och hur stor min saknad blir ? Narav försökte trösta..."- Det blir ett stort äventyr, en livserfarenhet. Min mamma har saknat mig i 12 år nu !" Jag bestämde mig då för att det är såklart det rätta sättet att se på det hela, inte vara så självisk som jag är. Men stackars Naravs mamma...undrar vad hon tänker och längtar efter sin son. Vi arma mammor har det inte lätt ! 

Hejdå Emma...vår stolta, modiga dotter på väg ut i världen ! Vi älskar Dig, saknar Dig och längtar redan hett efter den dagen Du kommer hem igen ! 

Jag har kommit på mig själv med att jag väntar...väntar på vad ?....väntar hur länge ?....ja säg det ! Jag vet inte VAD jag väntar på ! Emma har inte ens rest än men jag kan erkänna att jag väntar på den dagen hon kommer hem. Det känns riktigt jobbigt, nästan som att sitta och vänta på att bli frigiven...eller nåt. Lyssnar på gamla godingar på Spotify, Micke Rickfors sjunger att han ska köpa vingar för pengarna...kanske kan vara en idé. Då blir man fri, påstår han. Imorgon blir det iaf en snabbtripp till Sthlm för att krama Emma och ge henne några visdomsord på vägen..tja, som att t.ex aldrig gå ensam någonstans, inte klappa hundar och katter och framför allt se till att inte bli bortgift där i Långtbortistan ! Mammas lilla flicka, vilket äventyr !

Hundarna hade skoj idag när vi flyttade in dom sista fåglarna från utevoljärerna ! Giffe erbjöd sig att hjälpa till att jaga dom och Samanta påstod att i hennes ras hemland, Italien ( som f.ö enligt henne ligger i Spanien..) där är Etnorna specialiserade fågelhundar....ja tydligen specialister på just Nymfparakiter då..! Jag talade om att inga Nymfparakiter flög omkring i Italien utan dom kommer från Australien. Tim frågade givetvis vad Australien var för något. Giffe-Piffe sa att det var ett stort land på andra sidan jordklotet...klok hund, eller hur ?!   Då sa Tim "- Va e jordklot ?" Kickan visste svaret.." det är såna som du och Samanta gräver upp ur marken !" Jag stod med armarna i kors inne i voljären med en pippi i varje hand och bara väntade på att Samanta skulle hämta ett "jordklot"....jojo det gjorde hon. Sen rullade hon och Tim det fram och tillbaka för att se var Australien var någonstans. Dumma fåntrattar, det där är en jordKLUMP, skrek Giffe som hade fullt upp med att "hjälpa" mig fånga fåglar. Siv och Chimmy hade som vanligt redan lessnat på barnsligheterna och gått in i fågelhuset för att värma sig. När jag kom in satt dom och smaskade på några torra brödkanter som fåglarna skulle få....nice, hundtanterna !

Nu sover alla som små grisar kring mina fötter i allehanda korgar och sängar och en tanke slår mig...kanske just det HÄR, just NU, är att vara fri ?  Får fundera på det och vänta lite till...och medans jag gör det spelar jag The Cures Lullaby  http://open.spotify.com/track/4gUFLI72hntIZFkGJOTwgw , lägger mig på soffan och bara njuter.

Är han inte bara så himla rar och charmig !?  Vilken kille !

Så här ser han ut idag.....13 år senare.

Ok, tisdag...bara tisdag. Hjälp... hur många tisdagar ska passera innan jag får träffa Emma igen ? Hur många veckor, hur många månader ? Känns som en evighet. Jag har en stor klump i mitt hjärta av sorg och oro. Men såklart, jag överlever ! Även om det känns konstigt. Sara och Isak får vara beredda på att mamma vill ha mer sällskap än vanligt ett tag framöver !  Jag ska tänka på allt härligt Emma kommer att få uppleva och  att hon ska få SLIPPA en vinter här hemma !  Solen skiner så klart idag även om det bara är +2 ute just nu.

Rosie ringde nyss och meddelade att ikväll var det dags för frysmärkning av lilla Unix ! Vid 19.30 tiden måste vi vara där och kolla hur det går till. Jag har aldrig sett det förut, intressant. Mycket av hans lilla ulliga fölpäls har Rosie borstat bort och just på halsen är han så blank och fin. Sen får han, precis som alla andra travhästar, en liten tatoo där. Man kanske skulle be dom sätta dit ett hjärta också...kanske.. eller ? Näe man får nog inte ha det, vilka tråkmånsar ! Min egen tatuering, nej den sitter inte på sidan av halsen och nej det är inte en sifferkombination, sitter rakt ovanför mitt hjärta och jag är så nöjd med den. Jag har aldrig för en sekund ångrat den ! Skulle gärna vilja ha fler, men när det finns pengar "över" nån gång är det inte till Tatueraren jag ringer och beställer tid först. Nej det blir tandläkaren...frissan...eller nåt annat nödvändigt ställe.  Snacka om tråkmåns...

Min Spotifylista spelar sentimentala, vackra kärlekssånger. Det är sån jag känner mig just nu. http://open.spotify.com/track/5r40p6MkWAN0eqzlkDUMZQ Konstigt nog känns det bra med sån musik när man är lite ledsen. Jag borde egentligen spela "Walking on sunshine " ! Eller lite ZZtop och rocka loss lite !http://open.spotify.com/track/1y2RIJLYP3MsXBWGL7OrHb  Hundarna älskar när jag högljutt sjunger med och dansar runt i huset. Iallafall så hoppar dom runt och skäller. Har inte egentligen reflekterat över om dom skriker "Tyst!" eller "Mer!"....hmmmm !

Samanta ser fram emot att hon och jag ska åka på utställning på söndag. Hon tjatar om att hon ska bada och måla naglarna. Giffe talade om att man KLIPPER naglarna INTE målar dom, när man är en hund, men Samanta som kollat in helgens gäster tycker att målade naglar är jättefiiiint ! Kickan och Tim vill såklart också ha målade naglar men Samanta sa att det får man bara om man är en utställningshund. Kickan hävdade bestämt att beskrivningen stämde in på henne och Tim frågade "- Va e utställning ?" Tim lilla vän, du ska också snart få åka på utställning, men det passar liksom inte med målade naglar då ! Domaren kanske rentav kastar ut oss ur ringen ! Då ändrade sig Tim för han ville minsann inte bli "bortkastad" , sa han ! Samanta och Kickade studerade sina naglar och började diskutera vilken färg som skulle kunna passa...då fick jag avbryta.."- Ska vi sticka ut och hoppa i lövhögarna ?!" Det tog skruv och nu har allt återgått till det normala.......eller inte.