Senaste nytt från Sunny är att hennes nya familj tycker att det gått över förväntat bra med henne ! Kul ! Men Griffoner är lättsamma, tacksamma hundar. Inga problem är för svåra för dom och allra helst om "mamma" är med...då fixar dom allt. Lilla, söta rara Sunny...vi saknar dig lite ! Här hemma har det målats och fixats....delar av huset börjar bli slitet...det är många år sen det rustades, eller "sanerades" som jag brukar säga. Det sliter på ett hus från 50-talet, ja förresten på alla hus, att ha ett gäng hundar boendes inomhus...och överallt. Vi har inga rum som hundarna inte får vara i. Dom är med oss överallt. Vi har av förklarliga skäl inte massor av pengar, men om man sparar lite då och då så kan man köpa några färgburkar eller lite tapet och fixa till sina domäner. Man får vara lite fiffig och hitta på egna lösningar och återanvända saker så kan det bli riktigt fint ! Tänk bara vad lite färg kan göra !

Själv sitter jag och drömmer mig bort på siter med modern design...och önskar mig en det ena än det andra i födelsedagspresent och Kennelpojken hmm-ar och vet vad det till syvende och sist brukar bli för presenter....nåt levande ! För vad är väl en designmöbel mot en len, liten hundvalp...

Igår kväll slog vi på stort....åkte till den stora staden Västerås och gick på lokal !

"-Det är en liten överraskning för att du är så duktig och går på gymmet !" sa Kennelpojken i bilen på väg dit och det var en trevlig restaurang med god mat, som fick hedras åt ett av våra sällsynta besök...tror faktiskt den röda mattan var utrullad...! På väg dit, från parkeringen, fick jag se nåt på långt håll... Jag skrek "- Ove kolla en Etna !!!" och sen satte jag av som en gasell uppför backen. Jäkla tur där att man går på gym...! Med min fina nya indiska oranga sjal ( ja från Emma !) fladdrande om halsen hörde jag mig själv kraxa fram mellan flåsen :"- HALLÅ, vad är det där ?!" Den unga mannen som höll i snöret hajade till och detsamma gjorde den stackars hunden. I ungefär samma sekund som jag sagt det såg jag vad det var...en underbar, ljuvlig Faraohundstik ! Bara 5 månader, så fiin ! Hon var lite hemlig men jag tror hon blev botad av mitt påhopp för vi gosade en stund och hon gned sitt ansikte mot min Indiska sjal och såg mig i ögonen. Vilken skönhet. Husse hade vett nog att låta oss hållas...han visste nyttan med att en lite osäker hund får träffa människor på stan. Ove bröt förtrollningen med att fråga om jag inte hade en tanke på att DOM kanske hade någon annanstans att gå. Vi sa hejdå och sen åt vi en god middag. Trevligt !

När vi kom hem sa Samanta genast. "-Mamma, vem har du varit och hälsat på ?!"

Jag ser redan innanför grinden till köket, hur hon vädrar i luften. Hon fick lukta på min sjal och drog djupa andetag...och jag berättade vem doft det var.  Samanta visste precis.."- Jag såg den på utställning i somras !" sa hon men jag fick förklara att det fanns fler än EN Faraohund och att just den jag träffat ännu inte varit på utställning. "-Ok, sa Samanta. Då var den inte sååå fin då !"

Suck, tänkte jag, vilka divalater ! Samanta i ett nötskal ! Just nu, nyligen inkommen från långpromenad, har hon samlat alla mjukisar i en korg och lagt sig själv uppepå....prinsessa på ärten "for sure" !

Klockan är kvart över midnatt och jag sitter ensam kvar vid köksbordet. Emma och Sara har varit här och förgyllt några av mina livstimmar. Som vanligt kan jag inte sova och både ångesten och dess biverkningar härjar med mig inatt. Jag som var så glad och nöjd med att få rå om mina flickor ! Det är så sällan dom kan sammanstråla samtidigt hos sina föräldrar...!

Men ibland är det som om ingenting kan lindra mina plågor...livet är bra märkligt, kanske inte för dig men definitiv för mig ...

Samanta och Pixi har varit lite fundersamma hela eftermiddagen och kvällen. Idag var ju nämligen den dagen då Sunny flyttade till sin alldeles egna familj. Pixi har letat...hon har lyft på varenda filt, kikat under varenda möbel och gått med näsan i marken ute i trädgården, för att på något sätt klura ut vart i hela friden hennes syster tagit vägen. Samanta var lite mer drastisk. Hon ropade efter Sunny och letade UPPE på möblerna. Kanske Sunny satt ovanpå TVn ? Neeeej, kanske hon helt enkelt satt uppe på spisen ? Neeeej inte där heller. Hon försökte trösta lilla Pixi och kastade leksaker framför henne, men Pixi hade ingen lust..."- Jag vill ha min lillasyster !" sa hon tjurigt och Samanta kom på den geniala idén att kolla på Kickans mage ! Det var ju där inne dom små Griffonungarna hade varit ! Sagt och gjort...Kickan sov i godan ro och snarkade högljutt som vanligt, och Samanta och Pixi bänkade sig alldeles intill och stirrade på hennes, ganska så runda (av mat !) mage. Samanta la prövande en tass på magen men då vaknade den trötta hundmamman och jagade iväg dom båda fåntrattarna..."-Vilken fantasi ! Valpar i magen, hmm !" sa hon irriterat. Siv, supermamman, sa att det var ju helt rätt tänkt....sen fick hon nåt längtansfullt i blicken när hon tänkte på små, söta valpar....!

Jag fick förklara än en gång att Sunny faktiskt flyttat hemifrån och inte skulle komma tillbaka mer, och Samanta påmindes om när hon en gång trodde att också hon var "till salu"..."-Pixi ! Du måste rulla dig i bajs ute och äta stenar så du får ont i magen ! Du måste !" ropade Samanta som plötsligt förstod att det kanske skulle komma fler såna där trevliga människor och vilja köpa hundar....Pixi undrade såklart varför...hon ville minsann inte rulla i bajs..! "-Men dumma unge....fattar du inte att du kanske också måste flytta då ?" sa Samanta upprört. Pixi funderade ett tag och sa att Tim minsann hade berättat vad roligt det var att bo i stan och att hon kanske skulle ha sån tur så att hon skulle få bo granne med Sunny ! Samanta suckade uppgivet...."-Men Pixi....jag vill ju behålla dig..."

-Det vill jag med ju ! sa jag. Det kommer inga fler hundköpare nu, ni kan klä på er paljettjackorna och glitterhalsbanden igen ! Samanta och Pixi kramades och pussades och sen blev allt lugna gatan igen...och nu sover dom så sött, kind mot kind, i den stora korgen strax intill där jag sitter...gonatt !

Igår var en stor dag. Vi åkte till Arlanda och mötte Emma som äntligen kom hem efter 5 månader i Indien. Organisationen "Framtidsjorden" fick låna min härliga dotter, och nu har jag äntligen fått henne tillbaka ! Och se...med ens återvände livsandarna och inspirationen för att skriva i bloggen, kom tillbaka. Älskade unge...VÄLKOMMEN HEM !

Känner jag Emma rätt, med sin stora empati för andra människor...med sin enorma vilja att hjälpa andra...ja då är hon snart på väg någonstans igen. Tänk om många, många fler av alla oss som finns på denna planet, kunde vara som hon. Då skulle allas vår tillvaro vara så mycket lättare... Jag får stå ut och dela med mig av henne.

Jag vill ju såklart att om hon kan göra skillnad för EN enda människa här på jorden...ja då är det värt det !

Sara har varit en stor tröst under den här tiden av längtan och väntan. Hon ringer mig varje dag i stort sett och frågar hur jag mår. Vi pratar mycket och ofta om vårt favoritämne, hundar ! Åh vad jag skulle vilja bygga ett hus åt henne här intill...då skulle vi bo nära varandra och kunna "utveckla" hunderiet MER ! Kunde jag bara vinna en kasse med miljoner så skulle jag ge henne en saftig "lön" och vi skulle leva livets glada dagar !  Isak, mammas pojke, lever sitt eget liv...klarar sig så bra med plugg och jobb. Behöver såklart ibland en extra slant till sin lilla bils bensintank men det klarar vi. Hans arbetsgivare talar så väl om honom och jag är så glad för att han tar livets viktiga saker på allvar.  Han skulle få en stoooor sudd ur kassen med stålar och jag vet vad han skulle köpa först..en stor, flashig bil ! Han är ju trots allt en kille som fyller 20 i år !

  *********************************************

Dagarna sen jag sist skrev i bloggen, har ju såklart gått för hundarna också. Det tog tid innan jag bestämde mig för vem av småtjejerna jag skulle behålla. Men min första intuition och tanke stod trots allt kvar. Det blir Pixi som stannar och Sunny flyttar nästa vecka, då hennes nya matte har semester, till ett bra hem med tidigare hunderfarenhet. Perfekt ! Samanta har varit på vift unanför vårt staket...på egen hand ! Jag hade inte tänkt på att när det blev skare, ja då kunde hundarna plötsligt gå UPPE PÅ snödrivorna och vips var det 120 cm höga staketet bara 20 cm högt. Bara att ta ett långt kliv över till snövallen på andra sidan.

När jag upptäckte att hon var borta stannade mitt hjärta och blodet frös till is. Jag erkänner villigt att jag älskar alla mina hundar innerligt men Samanta...ja hon är inte "bara" en hund...hon är ett väsen, ett MÅSTE i mitt liv ! Jag hann ropa efter henne 100 ggr och drog på mig jackan för att sticka iväg med bilen och leta. Ove sprang åt andra hållet, mot skogen, dit vi hoppades och faktiskt trodde att hon skulle gå först, om hon fick välja. Jag hann bara ut på trappan när en bil svängde in framför grinden...jag såg Samanta kika fram mellan framsätena när Ove sprang och mötte dom och mina tårar började trilla. "- Aha...jag tror jag har hittat rätt matte !" sa den hjältemodiga mannen, när han klev ur sin bil. Jag kunde bara nicka..Ove tog Samanta i famnen och medans männen talades vid om hur, var och varför Samanta kommit knallande längs vägen, tittade Samanta med en intensiv blick på mig där jag stod på trappan med gråten. Jag hörde att hon ropade "- Men mamma ! Jag har ju kommit hem nu ! Jag var inte långt borta !"

Älskade hund ! Mannen fick ett stort tack och jag beställde genast en stjärna i himmlen åt honom ! Vilken tur att just han, med självupplevd vana av rymmarhundar, kom körandes just då. Det värsta i hela historien är att han hittade henne strax innan en gård ca 1 km bort, där dom har en stor, elak rottweilertik, som bitit flera andra hundar som råkar passera på vägen utanför...

Allt kunde ha slutat i katastrof....  

**************************************************

Idag skiner solen, bara några grader kallt och visst känns det att våren trevar sig fram ! Jag såg i stockholm igår att vi fortfarande har mycket mera snö kvar så jag funderar på att gå ut med gasolbrännaren och 1000 kannor hetvatten...kan ju inte bli sämre iaf !