Alla hundarna i huset är ganska så less på Samanta vid det här laget. Vi har nämligen gjort iordning en egen bit av en vägg där hennes rosetter ska hänga. Där hänger det i dagsläget 7 st och Samanta påpekar det för alla ungefär 18 ggr i timmen ! Tim är den enda som fortfarande hänger med på hennes guidningar av "prisrosettväggen". Samanta berättar i detalj om vilka umbäranden som föranledde varenda rosett, och Tim säger "åååh" och "bra" alltid nu och då och Samanta ser så nöjd ut. Siv funderar på hur länge vi ska behöva lyssna på den där mallgrodan och hennes skryt, men jag försäkrar dom om att Samanta är som hon är...hon hittar snart på nåt nytt att intressera sig för ! Låt henne hållas, det är hennel väl förunnat, säger jag. Hon var såå duktig på utställningen ! Giffe-Piffe bara muttrar och undrade hur det skulle se ut om HAN, Kungen, skulle hålla på likadant..."- jag har ju typ 100 rosetter !" Piffe, min vän...vi vet alla att du är bäst, sa jag och han somnade om i sin fåtölj så nöjd och belåten med livet !

Tim har varit hos veterinären idag. Igår kväll när vi skulle titta till fåglarna, kom Tim springande först av alla. Resten av flocken hann ikapp honom ganska snabbt och ALLIHOPA sprang rakt över den lilla plutten, som rullade flera varv och blev alldeles lerig. Tim sa AJ! och Kennelpojken tog honom på armen och där hängde han en stund. Senare upptäckte jag att svansen var så ledsen. Jag pratade med Tim och funderade på om han trots allt hade ont

någonstans. Han ömmade vid svansroten och vi slog en snabb signal till vår gudomliga veterinär som inte trodde det var nån större fara, men att vi kunde komma och kolla iaf idag. Mycket riktigt...det är en liten svullnad men inget är brutet eller ur led, som jag först trodde. Tim får till fredag på sig att börja lyfta lite mer på svansen, och under tiden ska jag försöka hålla ifrån honom från alltför vilda lekar = mission impossible !

Jag har pratat med Emma i telefon och det var härligt ! Att höra hennes glada röst från en bullrig, ja riktigt högljudd, tågstation någonstans i Indien, det var otroligt !! Allt var ok men intrycken av alla människor som levde sina liv på gator och trottoarer, som var gamla och kanske sjuka, DET har tagit hårt på henne. Hon och hennes kamrater där, Josefin och Josefine, hade insett att dom kan inte hjälpa ALLA hur gärna dom än vill. Ett dilemma för dom godhjärtade ungdomarna ! "Josefinerna" är två underbara unga kvinnor som också är med i Indien för samma uppdrag. Jag antar att även deras föräldrar är oroliga men också otroligt stolta över sina modiga döttrar och tackar gud för att dom har varandra där, utifall det blir bekymmer med något ! Emma har skrivit i sin reseblogg och jag kommer att sitta där och uppdatera..hmm...ja jag vet, hönsmamma !

Nu ska jag hindra hundarna från sina lekar som jag härifrån hör, blir vildare och vildare och sen ska Kickan och jag mysa i soffan och värma oss från den ruggiga promenaden i duggregnet. Kickan känner sig ju lite klen nuförtiden...