Dagens långpromenad företogs i skogen, med en 10 Litershink och en bärplockare som extra accessoarer. Dagens fästingfördelning blev : Kennelpojken- 1st. Samanta - 3 st. Giffe - 2st. Kickan - 1st. Siv - 2st. Lika många som sist...hmm...vi hann ta nästan alla medans dom ännu kröp omkring. Fy vilka kryp ! Annars är det härligt i skogen. Varje gång vi stannade till och plockade, satte sig Griffonerna ner och smaskade på blåbär. Samanta däremot hade arkeologiska utgrävningar. Hon hade nämligen sett på TV hur stora benknotor man kan hitta, nergrävda i marken. Giffe-kungen sa att hon skulle ropa utifall hon hittar nåt....och visst letade hon ! Vid nästa plockställe snusade hon rätt på en strategisk plats där rimligtvis NÅN kan ha gått förbi, ramlat ihop och dött. "- E de här bra ?!" ropade hon och Giffe bara viftade med tassen utan att så mycket som lyfta blicken från blåbärsriset. Samanta grävde och grävde....När vi hade plockat hinken full ropade jag åt hundarna...men Samanta syntes inte till. Kennelpojken fick skäll för att han inte hållit reda på henne men sista svordomen hann inte uttalas, innan hon var tillbaka....med något i munnen.  Alla sprang henne till mötes, nyfikna såklart ! Samanta var såå mallig och svassade runt en stund med sitt fynd. Jag fick tag på den lilla skattjägaren och det var ett pyttelitet muskranium hon hade ! Hon bar det så försiktigt, det var alldeles helt. Griffonerna fnös och tyckte att det åtminstonde borde vara dinousarieben, om det ska vara mödan värt att ens leta efter nåt. Jag fick stoppa den lilla musresten i fickan och ge Samanta en godisbit istället. Hon var lika glad för det, typiskt henne !

Valparna, dom små busiga raringarna, har hunnit vara ute flera timmar i det vackra vädret. Lilla Robin har blivit ganska hårt ansatt av sina stora tjocka systrar men idag fick jag se honom brotta omkull svarta Libby ! Han lät som en arg mastiff när Libby försökte sig på en halv-nelson.....han reste sig på bakbenen och vips låg syrran under och han hade övertaget ! Han släppte inte och Libby fick vackert ligga kvar till anfallet gått över ! Där fick hon för gammal ost ! Imorgon flyttar Libby, eller Renée som hon ska heta, till sin nya matte. Det känns otroligt vemodigt att lämna ifrån sig en valp...varje gång...Fast jag verkligen känner att hemmet är "rätt", konstigt att man aldrig vänjer sig. Frågan är ju om det är en bra eller en dålig egenskap för en hunduppfödare...tål att tänkas på.

***Bild: Nyplockat godis från skogen !***