"Och hade jag en vän, en enda vän, och denne ende slog en värnlös hund

 och gav sin hand, som nyss med värmen ur min själ jag tryckt och velat trycka  än,

 jag toge aldrig denna hand igen.

 Och låg han sjuk, den vän som nänts att slå en värnlös hund, och låg han törstig då,

 när vid hans säng jag satt den sista natten,

 jag skulle råga glaset fullt med vatten och dricka det i botten själv och gå."

                                                                             Verner von Heidenstam

En fin gammal text skriven på ett lite gammaldags språk men med ett tydligt budskap, eller hur  ?!

Jag hittade den i en liten bok med "hundtexter" som jag skrivit av genom tiderna, den här hade jag plitat ner nån gång på 70-talet. Författaren till dikten var Akademiledamot och Nobelpristagare i litteratur och självklart en riktig hundälskare, bless him !