Imorse åkte vi till SKKs utställning i Sthlm. När vi kom fram hade Samanta kräkts i buren och det var konstigt. Har aldrig hänt förut. Väl på plats la jag in Samanta i buren så att hon skulle få vila. Jag stod och pratade med en trevlig man som hade en Tjeckisk varghund i kopplet. Mycket imponerande hanhund, så vacker ! När jag kom tillbaka till "vår" plats hade den lilla Sessan kräkts lite IGEN !   Nu började jag bli lite orolig..men Samanta viftade lite på svansen så jag tänkte att det kanske blir ok trots allt. Plötsligt började Faraohundarna bli klara och det var dags för Etnorna. Samanta    igen.....Hanen (Samantas bror !) gick in, visade sig fint men fick en 2a och blev utvisad ur ringen. Domaren tyckte han var FÖR stor...ok, Samantas tur ! Hon visade sig inte alls bra, huvudet sänkt och stod och darrade och mådde pyton. Även hon fick en 2a. Fy vad dåligt samvete jag fick för att jag trots allt visade henne !! Stackars mammas lilla vän ..  ! Sen hade vi knappt hunnit ut ur ringen förrän Samanta bajsade en stor pöl diarré !  Ojojoj, vad hon tyckte det var jobbigt...bajsa inomhus...det GÖR man ju bara inte ! Kennelpojken fick rusa efter en städpatrulltjej som hade full förståelse för vad som hänt, ( tvärtemot vad några näbbiga Chihuahuatanter hade..   ) och vi hjälptes åt att städa upp. Så hastigt och olustigt packade vi våra saker och åkte hem igen. Så synd, vi hade tänkt mingla med massor av goa vänner som också fanns på plats, men så blev det nu inte. Och jag ångrar SÅ att jag inte insåg och förstod HUR dåligt min lilla Etnasessa egentligen mådde...lilla gumman som egentligen tycker det är roligt ! Men alltid lär man sig nåt nytt... Nu ligger hon nerbäddad under sin fleecefilt tillsammans med Chimmy.  Tim tjatade och frågade efter prisrosetten men Samanta bara muttrade att den låg i väskan. "- Mamma jag vill se !?" sa han entusiastiskt och hoppade upp och ner. - Lilla gubben, det blev ingen rosett ! sa jag och viskade i Samantas öra "- Förlåt min vän ! Vi tar en rosett nästa gång, eller hur ?!" och den gudomliga lilla hunden la huvudet i min hand, gav mig en puss på kinden och jag visste att jag var förlåten.