Jag fattar inte hur en del människor tänker...jag menar dom som bara tänker på sig själva. Som bara ser till sina egna intressen oavsett vad människorna i omgivningen kan tänkas ha för behov och önskemål. Alltför ofta möter man dom, och ibland dyker dom upp i bekantskapskretsen, utan förvarning. Dom har hållit sig väl "maskerade" och sen när det verkligen "gäller" kommer deras stora egon fram och förstör. Dom är på alla sätt bättre, eller för den delen också sämre, än du själv. Sjukare, fattigare, smartare, duktigare ( läs: kroppsarbetande )Dom anser sig ha större rätt till saker, kritiserar dina andra vänner och är bara glada om just dom får bestämma allt från att välja matställe till vilken färg du ska ha på strumporna ! Ja det låter knäppt, jag vet, men jag har träffat många såna människor. Det värsta är ändå när dom förringar min sjukdom...jag VET att den inte syns, som ett för kort ben eller en krokig arm, men den FINNS ! Väl dokumenterad sen många år. Ändå får jag höra allehanda tips om hur jag ska använda min medicin...sluta helt, ta bara lite, ta dubbel dos (!) Sen konstaterar dom att jag har vissa "symptom" som INTE stämmer med sjukdomen...alltså har jag fel diagnos !    Jag blir helt matt..!

Jag har sagt det förut här i bloggen....jag orkar inte trösta och tycka synd om såna. Dom får gå till nån annan.. Jag gör mitt bästa för att sprida skratt och ljus omkring mig när jag mår bra och visst finns jag för nån som behöver tröst...så gott jag förmår, men också jag har fullt upp av egna behov som jag behöver få tillgodosedda av människor som känner till 100% av min livssituation och som GER och ger och ger. Och tro mig, dom finns ! Jag ger tillbaka 111% när jag mår bra, men det räcker inte för en del. Det finns alltid den som mår "mycket sämre" än nån annan...

Herre gud det är inte så mycket jag begär...bara lite hjälp att klara av livet.