Jaha så kom det till slut, brevet från AF. Hjärtat slog fyrdubbla slag och i magen kändes det som om en vulkan fått utbrott, när jag öppnade brevet. "Kallelse till möte på Arbetsförmedlingen angående Arbetslivsintroduktion. Fredag 15/1 kl 9.00" Vidare står det att man ska ta med "läkarutlåtanden och ev andra utredningar av vikt." Jaha tänkte jag, trodde verkligen att dom redan visste och hade läst all dokumentation om alla oss 174 st i kommunen som berörs av det här. Vad är det nu vi måste "bevisa" ? Tror absoult att många isf hade kunnat sållats bort från det här påhittet DIREKT, och sluppit våndas. Men ok..."storebror" tycker av vi haft en alldeles för lång semester, som vi andra kallar sjukskrivning, att nu är det dags att sluta lata sig vare sig man har ett ben eller är trafikskadad eller lider av psykiska sjukdomar eller...eller..

På mitt senaste läkarintyg t.ex står att jag kanske klarar av att arbetsträna men troligtvis inte att arbeta sen ! Whats the point then !?  Det är ju ett dilemma med att vara "sjuk i huvudet "...oftast så SYNS det ju inte. I början när jag äntligen hade fått min diagnos, tyckte jag att det var stämplat överallt på mig men nu när jag pratar öppet om det kan jag möta människor som granskar mig. "Hmmm men hon ser ju glad ut ? Hon ser ut som om hon lever ett bra liv ? Färg i håret, nagellack,  smycken...HUR kan HON vara sjuk ?!"  Dom perioder när livet är i en djup svart grop....då är jag varken glad eller snäll, knappast ens kammad i håret , knappast nyduschad och definitivt utan nagellack....då syns jag inte bland folk. Det är bara min älskade man och mina allra närmaste som haft oturen att se mitt mörka jag. Sen finns det andra människor,mycket, mycket sjukare än jag själv som detta har fått fruktansvärda konsekvenser för....

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6418575.ab

Blä vilken tråkig läsning ..

Nu ska jag iaf styra min lilla blå bil till AF imorgon...vem vet det kanske går riktigt bra. Jag ska verkligen inte låta "dom" få ta över och förstöra min dag !

( Tack Birgitta !   )

*******************************************

Igår var valparna till veterinären ( låter som om jag skickade iväg dom dit alldeles själva ...) nej Kennelpojken och jag och Samanta var med ! Samanta skulle få sin ettårs spruta och valparna skulle få chip i nackskinnet och varsin snällspruta. Veterinären måste blandat ihop lite där, vi bad om snällsprutor men dom är lika busiga nu som innan "ingreppet" !  Samanta , som ju är en mycket speciell liten hund, erbjöd sig direkt att vara veterinärassistent. Veterinärska Lisbeth fnissade då Samanta i detalj skulle studera både kanyler, vaccinationsbehållarna och att intygen blev rätt skrivna. Hon hade sin nya fina täckjacka på sig och veterinären sa att hon passade mycket bra i den "- Tycker jag med !" sa Samanta med näsan i vädret. När vi var färdiga tog vi en pratstund med veterinären som delar Oves intresse....hon har massor av travhästar ! Då lessnade dom små Griffonungarna på att sitta i buren och började låta illa....mycket högljudda små vargyl kom det från buren. Jag stod väl tre meter bort och Samanta tittade på mig. "-Kan du säga åt ungarna att sluta skrika ?" sa jag och den gudomliga lilla Etnasessan skyndade sig dit, stod en stund med nosen i dörrgallret, och valparna blev tysta ! Alla fnissade och konstaterade att DET var en mycket duktig hund !    

Vi packade in oss i bilen för hemfärd och jag tänkte att nu måste valparna vara trötta och somna snart. Nej..efter bara en liten stund blev det "fångarnas kör"  och Kennelpojken bad Samanta tysta dom igen. Jag vände mig om för att se vad som hände men Samanta hade kurat ner sig i filten men tassarna för sina stora öron och jag hörde henne klaga "- Fasligt vad dom skriker !!" Då fick jag tyst på dom och strax sov dom allihop...både Nannyn och hennes skyddslingar.