Igår var en stor dag. Vi åkte till Arlanda och mötte Emma som äntligen kom hem efter 5 månader i Indien. Organisationen "Framtidsjorden" fick låna min härliga dotter, och nu har jag äntligen fått henne tillbaka ! Och se...med ens återvände livsandarna och inspirationen för att skriva i bloggen, kom tillbaka. Älskade unge...VÄLKOMMEN HEM !

Känner jag Emma rätt, med sin stora empati för andra människor...med sin enorma vilja att hjälpa andra...ja då är hon snart på väg någonstans igen. Tänk om många, många fler av alla oss som finns på denna planet, kunde vara som hon. Då skulle allas vår tillvaro vara så mycket lättare... Jag får stå ut och dela med mig av henne.

Jag vill ju såklart att om hon kan göra skillnad för EN enda människa här på jorden...ja då är det värt det !

Sara har varit en stor tröst under den här tiden av längtan och väntan. Hon ringer mig varje dag i stort sett och frågar hur jag mår. Vi pratar mycket och ofta om vårt favoritämne, hundar ! Åh vad jag skulle vilja bygga ett hus åt henne här intill...då skulle vi bo nära varandra och kunna "utveckla" hunderiet MER ! Kunde jag bara vinna en kasse med miljoner så skulle jag ge henne en saftig "lön" och vi skulle leva livets glada dagar !  Isak, mammas pojke, lever sitt eget liv...klarar sig så bra med plugg och jobb. Behöver såklart ibland en extra slant till sin lilla bils bensintank men det klarar vi. Hans arbetsgivare talar så väl om honom och jag är så glad för att han tar livets viktiga saker på allvar.  Han skulle få en stoooor sudd ur kassen med stålar och jag vet vad han skulle köpa först..en stor, flashig bil ! Han är ju trots allt en kille som fyller 20 i år !

  *********************************************

Dagarna sen jag sist skrev i bloggen, har ju såklart gått för hundarna också. Det tog tid innan jag bestämde mig för vem av småtjejerna jag skulle behålla. Men min första intuition och tanke stod trots allt kvar. Det blir Pixi som stannar och Sunny flyttar nästa vecka, då hennes nya matte har semester, till ett bra hem med tidigare hunderfarenhet. Perfekt ! Samanta har varit på vift unanför vårt staket...på egen hand ! Jag hade inte tänkt på att när det blev skare, ja då kunde hundarna plötsligt gå UPPE PÅ snödrivorna och vips var det 120 cm höga staketet bara 20 cm högt. Bara att ta ett långt kliv över till snövallen på andra sidan.

När jag upptäckte att hon var borta stannade mitt hjärta och blodet frös till is. Jag erkänner villigt att jag älskar alla mina hundar innerligt men Samanta...ja hon är inte "bara" en hund...hon är ett väsen, ett MÅSTE i mitt liv ! Jag hann ropa efter henne 100 ggr och drog på mig jackan för att sticka iväg med bilen och leta. Ove sprang åt andra hållet, mot skogen, dit vi hoppades och faktiskt trodde att hon skulle gå först, om hon fick välja. Jag hann bara ut på trappan när en bil svängde in framför grinden...jag såg Samanta kika fram mellan framsätena när Ove sprang och mötte dom och mina tårar började trilla. "- Aha...jag tror jag har hittat rätt matte !" sa den hjältemodiga mannen, när han klev ur sin bil. Jag kunde bara nicka..Ove tog Samanta i famnen och medans männen talades vid om hur, var och varför Samanta kommit knallande längs vägen, tittade Samanta med en intensiv blick på mig där jag stod på trappan med gråten. Jag hörde att hon ropade "- Men mamma ! Jag har ju kommit hem nu ! Jag var inte långt borta !"

Älskade hund ! Mannen fick ett stort tack och jag beställde genast en stjärna i himmlen åt honom ! Vilken tur att just han, med självupplevd vana av rymmarhundar, kom körandes just då. Det värsta i hela historien är att han hittade henne strax innan en gård ca 1 km bort, där dom har en stor, elak rottweilertik, som bitit flera andra hundar som råkar passera på vägen utanför...

Allt kunde ha slutat i katastrof....  

**************************************************

Idag skiner solen, bara några grader kallt och visst känns det att våren trevar sig fram ! Jag såg i stockholm igår att vi fortfarande har mycket mera snö kvar så jag funderar på att gå ut med gasolbrännaren och 1000 kannor hetvatten...kan ju inte bli sämre iaf !