Ibland när jag sitter hemma någonstans och ser mitt nuvarande gäng av hundar springa omkring och leka, funderar jag över varför det blev just HUNDAR..?  Jag menar, hundarna har följt mig genom livet och gett mig så mycket glädje. Lite bekymmer och några sorger har jag också blivit tilldelad, men lyckan av att ha dom i min närhet har absolut varit övervägande... Min Mormor hade svaret..jag och Mor min bodde periodvis hos henne när jag var spädbarn, och belive me DET var längesen ! Mormor var en stor hundvän och ägde flera stycken åt gången. Hennes Newfoundlandhane satt alltid vid min barnvagn och vaktade, när jag var ute. INGEN, inte ens min egen Far hade tillåtelse att ta vagnen. Bara Mor och Mormor. Så fort mina händer viftade ovanför kanten slickade den stora, snälla hunden dom och min Mormor sa alltid att det var just DÅ jag "smittades" ! Sen medverkade hon till att jag vid 9 års ålder fick min alldeles egna hund, Tusse, en Västgötaspets. Tusse var mitt liv i 5 år bara, pga sjudom tvingade hon till Regnbågslandet. Men innan dess hade redan min andra hund, Sippan, flyttat in ! Sippan var en underbar Irländsk Setter. Konstigt val av ras kan tyckas men jag bestämde själv och dom "var ju sååå fiiina"! Mkt vacker ras men ack så jobbig ! Detta var ju under 70-talet och jag tror mig veta att rasens temperament har dämpats något under åren fram till nu...! Hon var iaf mkt snäll och med henne väcktes intresset för utställningar. Hon hade ju helengelsk stamtavla så det var säkert något märkvärdigt med den...hm..När jag ser fotografier på henne nu, ja då fattar jag ju givetvis varför hon alltid fick 2:or ! Haha, men roligt hade vi ! Hon var också en av dom hundarna som fick tas bort allför tidigt pga svår epilepsi. Men då hade redan hund nr. 3 flyttat in.....

Och därifrån gick det till att jag sedan dess haft minst 3 hundar åt gången. Underbara hundar av olika raser, för se jag är en HUNDälskare, jag fastnade aldrig vid en speciell ras, jag kan tänka mig NÄSTAN vilken som helst !

Mina barn har fått samma chans att uppleva hundars magi. Dom har genom åren haft "egna" hundar. Mina döttrar har haft två var genom åren, bl.a två Lancashire Heeler ( perfekta "barnhundar" ! ) och Isak fick en liten blandrasvalp av en god vän, när han var bebis. "Putte" följde honom genom livet i 14 år...Nu har Isak en pytteliten Griffon, 2,5 kg, som föddes i vår första kull och som han bara vägrade vara med på att sälja. Även den hunden följer honom som en skugga och han har med honom överallt ! Prinsen heter han !

Sara äger en Tervueren, Bessi, som ofta är här pga Saras arbetstider. Ibland kan hon fixa det med hundvakt i närheten, men som sagt, Bessi är här ganska mycket tills Sara ringer och säger: "Gud vad jag längtar efter min hund !"

Emmas gamla korthårscollie Leo blev tyvärr inte heller så gammal, 12 år, och bodde här för det mesta då Emma pluggade och det inte var tillåtet att ha hund i "korridoren". I nuläget "nöjer" hon sig med 2 katter ! Men hos Emma kan nog ett litet Etnabarn flytta in så småningom...!

Men när jag lägger mig i sängen för att sova eller kanske bara läsa en stund och några hundar hoppar upp och kurar ner sig strax intill, eller när jag går i skogen och ser hundarnas uppspelta ansikten över alla dofter och intryck, ja då vet jag att min Mormor gjorde rätt som lät mig "smittas"....som lät mig bli en av alla dom härliga människor som vigt sitt liv åt hundar, som jag träffat genom åren. Ett så genuint intresse som, trots sjudom och annat elände, ALDRIG försvunnit utan bara fortsatt att berika mitt liv. Och när jag står i en utställningsring med en rosett i min hand...då känner jag att hundar är det BÄSTA jag vet !